Ett blå-gult, svenskt folkhem.

Personfrågor är ofta viktigare än vad som normalt framkommer i svensk politik. Detta kommer att accentueras och framgå tydligare efter valet i höst, eftersom detta val kommer att vara mer omvälvande än de flesta tidigare val. Sex av de nuvarande partierna i riksdagen (V, Mp, C, L, M, Kd ), har det gemensamt att alla dess företrädare förefaller vara stöpta i samma form – som tennsoldater, med ett markant undantag, Sara Skyttedal (Kd), som partiet gjorde misstaget att inte utse till partiledare. Med de två andra partierna Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna är det annorlunda. I det förstnämnda fallet räcker det med att exemplifiera med namn som ministrarna Stefan Löfven, Margot Wallström, Peter Hultqvist och riksdagens talman Urban Ahlin. I det andra fallet framgår det också tydligt om man nämner partiledaren Jimmie Åkesson, gruppledaren i riksdagen Mattias Karlsson, partisekreteraren Richard Jomshof och riksdagens andre vice talman Björn Söder.

Kd och Mp kommer med all sannlikhet inte att återfinns i riksdagen efter valet. Kanske L klarar sig från att drabbas av det ödet, för trots allt har ju major Björklund en viss diskret borgerlig charm, men det partiet har inte haft någon klart lysande stjärna sedan Bertil Ohlins partiledarskap 1944-1967, men han lyste ju å andra sidan som en supernova i jämförelse med vår tids vita dvärgar.

C och V kommer nog att klara sig hyfsat i valet, men i samband med regeringsbildningen (hur den nu kommer gestalta sig) löper C riskan att hamna i bakvatten, eller i politikens tassemarker om så vill, efter att Annie Lööf flera gånger under mandatperioden exponerat sin yviga röda rävsvans. Om M kan man bara säga att de får vara glada om de får 18 % i valet. Något som är gemensamt för V, C, L och M är att de alla saknar en återväxt värd namnet i det ledande skiktet.

De två återstående partierna har i viss form även det problemet men av helt olika skäl. Sossarna, som kommer att få en episk chock i valet, har lyckats med att totalsabotera både sitt partiprogram och sin trovärdighet. Man har också en mandatperiod bakom sig som inte innehåller något som är värt att redovisa som positivt i praktisk politisk mening, utan istället har man lyckats sarga välfärden på ett avsevärt sätt. Dessutom har man fått ett inbördeskrig i partiet med inte mindre än sex olika kontrahenter, och ovanpå det saknar man helt återväxt i det ledande skiktet. Om inte partiet rengör sig från socialistiska och globalistiska böjelser och orienterar sig mot pragmatisk Per Albin-politik, kommer partiet att falla i mycket långvarig dvala. Hur det än går står partiet alltid till vänster.

Slutligen så Sverigedemokraterna, som kommer att få uppleva en fyrverkerifylld valnatt utan like i svensk politik, och med stor sannolikhet blir det största partiet. Deras främsta problem kommer att vara av relativt angenäm art, nämligen att få arbeta hårt med att besätta allt man erövrat på bästa sätt. Här är det rimligt att anta, att ett så ungt parti som växt relativt sent kommer att få problem relaterat till humanresurserna. Dessa är inte, som övriga partiers, stöpta i samma form som tennsoldater. Man har heller inte samma konformistiska tendens att vilja ha det knapptryckarkompanisyndrom som Moderaterna är den främsta exponenten för. Den effekten får vi vänta ett tag med att utvärdera, då den ju är både ett hot och en möjlighet. En mycket central fråga, som särställer partiet, är den stora och helt avgörande roll partiledaren har, och som inte finns i något annat parti. Det handlar inte om struktur, organisation, ledarskapskultur eller olika maktförhållande, som i normalfallet har stor betydelse i politiken. Så är det på ett tydligt sätt i exempelvis M, oavsett vad partiledaren heter. I Sd handlar det istället om personen Jimmie Åkesson. Minst hälften av partiets totala framgångar får nog tillskrivas honom personligen. Mycket ofta hör man en ståndpunkt framföras; ”Jag röstar på Jimmie Åkesson, inte i första hand på Sd.” Det beror nog på hans enastående förmåga att ”gå genom rutan” som det heter. Under hela den svenska TV-epoken kan jag bara erinra mig två sådana fall till – Olof Palme och Thorbjörn Fälldin, om än på helt olika sätt. Personen Jimmie Åkesson förhåller sig nog till Sverigedemokraterna som guldreserven förhåller sig till en stat (i guldmyntfotsystemet). Partiet får nog hoppas att ha honom kvar till och med valet 2028, för att få riktig trygghet för framtiden. Det året skulle han i så fall uppnå samma rekordstatus (2005-2028) för partiledarskap som Tage Erlander (1946-1969) och Bertil Ohlin (1944-1967), d.v.s. 23 år.

Om nu Lars Anders Johansson och Smedjan är oroliga för att Sd är ett vänsterparti, vilket det inte behöver vara bara för att det inte skulle vara ett borgerligt parti, kan man stanna inför just året 2028. Det är då vi ska fira 100-årsminnet av Kosackvalet 1928. Det var det året som Per Albin Hansson snodde begreppet ”Folkhemmet” från högern och lanserade det som sitt eget. Den versionen var dock av det socialistiska slaget. Förutom högern var det nog fler som också såg ett icke-socialistiskt folkhem av gammalt datum, t.ex. den då regerande monarken Gustaf V liksom hans far Oscar II. Den versionen omfattade nog säkerligen också Gustav Vasa och Birger Jarl.

Bara för att Sd använder folkhemsbegreppet, behöver det inte betyda att man avser den socialistiska versionen. Folkhemsbegreppet rymmer så många fler aspekter än enbart politisk sådan, det har också historiska, kulturella, sociala och etniska diton, och har mycket gamla anor i vårt land. Sd är inte rosa, rött, grönt eller blått. Sd är blå-gult och dess folkhem är inte socialistiskt, men kanske är det inte ett borgerligt folkhem heller. Kanske är det bara ett svenskt folkhem.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s