Ett tredje svenskt särdrag

Det stora Nordiska Kriget utlöstes år 1700 av ett samtidigt angrepp på Sverige av de tre mäktiga grannarna Ryssland, Polen och Danmark. Ett defensivt försvar hade i längden lett till undergång, varför Karl XII valde anfall som bästa försvar. Hade han inte gjort det hade Sverige på sikt styckats upp av de tre angriparna och landet upphört som fri och suverän nation. Om inget görs kommer på sikt samma utveckling att ske utan militära inslag. Nationen kommer dock inte att upphöra att existera som suverän stat, men den kommer att omvandlas till en islamisk stat med ny majoritetsbefolkning. Vad kommer Sveriges grannar att göra då?

DET GODA SAMHÄLLET

Patrik Engellau

Igår och i förrgår skrev jag om svenska särdrag, först vår beskedlighet, sammanhållning och ovilja att ta konflikter vilket gör att vår historia är så mycket mindre blodig än andra länders, sedan den märkliga självständighet mot starka, etablerade intressen som centralmakten, till exempel kungen, ibland uppvisar vilket, i kombination med folkets foglighet, kan göra maktutövningen snabb och effektiv. Mitt exempel på hur bra det kan gå på det viset var den motsvarighet till franska revolutionen som Gustav III genomförde utan att någon förlorade livet utom han själv och hans mördare.

Idag ska jag beskriva hur just dessa två särdrag också kan leda landet alldeles fel. Ett lydigt folk som räds konflikter i förening med en härskarmakt som inte alltid behöver förankra sina ambitioner i folkdjupet och bland de etablerade intressena har vid åtminstone två tillfällen i relativ närtid gjort att Sverige internationellt framstått först som ett slags stormakt…

Visa originalinlägg 505 fler ord

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s