Svenska Kyrkans återuppståndelse.

Vart ska alla vi som är födda in i vår svenska kyrka ta vägen, när Svenska Kyrkan inte vill ha med oss fosterlandsvänner att göra, vi som älskar vårt tusenåriga kristna Sverige med sitt egna språk, sin egenartade kultur, sin stolta historia, sitt vackra solkors på himmelsblå botten och sin alltigenom homogena folkgemenskap.

Sedan 492 år tillbaka har vi heller ingen påve att klaga hos, över det vi upplever som en fullständig urartning av den svenska kristna kyrkoledningen, som idag består av kommunister, socialister, radikalfeminister, hedningsvurmare och rena kättare.

Måste vi grunda en ny fädernas kyrka i vårt land för att återfå en svensk kyrklig gemenskap, som vi svenska dissidenter förvägras av den politiskt korrekta, diffust halvsekulära, islamvurmande, politiserade och regimtrogna (S+Mp+V) klerikala kyrkoledningen såväl som det politiskt tillsatta Kyrkomötet?

Eller ska vi försöka återtaga initiativet, inflytandet och makten över vår gamla kära och ärevördiga kyrka, genom hårt opinionsarbete, deltagande i kyrkovalen, påverkanskampanjer i sociala medier samt brinnande övertygelse och stark tro?

En sådan kamp måste baseras på ett kategoriskt och absolut avståndstagande från den politiserade, flumekumeniska, normkritiska (eg. normlösa), osvenska, nationsfientliga och patologiskt multikulti-vurmande kyrkoledningen och det järnhårt hållna och styrda lägre prästerskapet.

Vi bör istället låta oss inspireras av 1527 års frihetsanda och Uppsala mötes beslut av år 1593, och vår kyrkas långa blomstrande goda utvecklingen från denna tid fram till slutet av 1950-talet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s