Vi måste sluta att bekriga oss själva.

I Sverige på 1950-talet behövdes inget ”idogt arbete med mjuka frågor som skola, boende och arbetsmarknad”. Då landet var etniskt homogent, dess självdisciplin hög, strafflagen hård, skoldisciplinen och värnplikten fostrande och hemmets och familjens roll karaktärsdanande, behövdes inget särskilt politiskt arbete för att upprätthålla ett välfungerande samhälle och en välfungerande stat.

Statsmaktens främsta företrädare bestod av plikttrogna, ärliga, ansvarsfulla och redliga män som Gustav VI Adolf, statschef, Tage Erlander, statsminister, Sven Andersson försvarsminister, Johan Nilsson, första kammarens talman, August Sävström, andra kammarens talman, Carl Gustaf Hellquist, Högsta domstolens ordförande, Nils Swedlund, överbefälhavare och Yngve Brilioth, ärkebiskop.

Folket var tryggt och stolt i sin historia, sin kultur, sitt anseende, sitt arbete, sitt välstånd, sina framsteg och sitt självförtroende. Sverige ägde ett gott förhållande till främmande makter, gott rykte och anseende i Förenta Nationerna, stor respekt för sin neutralitet och sin kraftfulla krigsmakt, gott rykte som industri- och innovationssamhälle, stark valuta och sunda statsfinanser.

Denna gyllene era bestod fram till slutet av 1960-talet men började sakta avklinga vid mitten av detta årtionde. Därefter har allting gradvis men hela tiden eskalerande deklinerat, för att idag bara vara en skugga av sitt forna jag.

Om vi ska få tillbaka vårt goda Sverige, måste vi få en stark nationell väckelse och en ny författning.

DET GODA SAMHÄLLET

Patrik Engellau

Om man – mot bakgrund av det senaste årtiondets sprängningar, skjutningar och attacker med handgranater – ber herr Google att leta efter frasen ”extremt för ett land som inte befinner sig i krig” så kommer han tillbaka med 183 000 träffar. Rätt många av dessa avser kriminalkommissarie Gunnar Appelgren och moderatledaren Ulf Kristersson som båda, kanske oberoende av varandra, fällt yttrandet, den senare under sommarens Almedalsvecka.

Det har exempelvis sprängts 116 handgranater på åtta år. Det är lite mer än en smäll i månaden. Även det övriga våldet har ökat kraftigt, skriver en kriminolog i Dagens Industri, ”skjutningarna har stått för runt 40 procent av det dödliga våldet på senare år. Det finns fortfarande en stor mängt illegala vapen och handgranater i omlopp. Det lär således bli värre innan det blir bättre”.

Visa originalinlägg 451 fler ord

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s