Skulden från det gångna ska betalas vid nästa val.

”Vi kommer tala mycket om skuld, och många har mycket att förklara.”

Detta är helt uppenbart och även ofrånkomligt. Att det finns en enormt stor skuld i rena ekonomiska termer framgår klart av nationalräkenskaperna för tiden 2006-2019. Gigantiska summor pengar har transfererats från svenska folkets ägande till personer som inte har haft någon som helst rätt till dessa pengar enligt samhällskontraktet mellan staten och folket.

Tre procent av alla de utlänningar som kommit till Sverige under dessa tretton år är riktiga flyktingar enligt FN:s flyktingkonvention. Kostnaderna för dessa ryms inom den svenska biståndsbudgeten både när det gäller ekonomi och moral. De övriga nittiosju procenten är ekonomiska migranter, sociala turister, bankomatflyktingar, internationella äventyrare, lycksökare och några är terrorister. De enorma kostnaderna för dessa har aldrig rymts i den statliga budgeten av något skäl, eftersom dessa har inverkat menligt på svenska folkets välfärd – garanterad i samhällskontraktet.

Utöver att dessa migranter parasiterar på det svenska socialförsäkringssystemet med minst 74 miljarder kronor per år (74 000 000 000 SEK/år), tillkommer enorma kostnader för polisväsendet, domstolsväsendet, fängelseväsendet, tullverket, kustbevakningen, det statliga systemet för tolkar samt därutöver kostnader för vandalism, anlagda bränder, sprängningar och annan skadegörelse och övriga förluster i liv och egendom.

Ovanpå allt detta kommer det kommunala skuldberget, som först nu har börjat diskuteras på allvar. Värst med detta är att det kommer expandera okontrollerat efterhand som ytterligare kostnader vältras över från staten till kommunerna.

Sedan får man inte glömma att det totalt fortfarande flödar in cirka 100 000 migranter per år till Sverige. Detta alltså i det land som har Europas högsta arbetslöshet, och en skriande brist på bostäder, en överbelastad sjukvård, en eftersatt äldrevård, en underbemannad ordningsmakt, ett misskött och vanvårdat nationellt försvar och en förfärande hög skuldsättning inom civilsamhällets privatekonomiska sektor.

Slutligen det kanske farligaste av allt. Alla tecken tyder på att vi snart går in i en lågkonjunktur, som enligt somliga vederhäftiga bedömare kan komma att bli den längsta och djupaste i mannaminne.

Det är mot denna bakgrund som alla ansvarsfulla medborgare måste bedöma och ta ställning till den ofantliga skuldbörda som åligger de ansvariga för vårt lands ytterst bevärliga, för att inte säga prekära, situation och ekonomiska belägenhet. Det är främst och formellt två personer som bär ansvaret för den uppkomna skulden; statsministrarna Fredrik Reinfeldt (2006-2014) och Stefan Löfven (2014-). Även riksdagens talmän Per Westerberg (2006-2014), Urban Ahlin (2014-2018) och Andreas Norlén (2018-) kan tillsammans med de båda statsministrarna sägas vara delaktiga i huvudansvaret.

Frågan är om avsättning av dessa fem personer är tillräckligt?

Innan landet kan återupprättas och gå vidare mot en bättre framtid måste ansvar utkrävas för de tretton årens vanstyre och förskingring av de nationella tillgångarna. Detta bör ske vid nästa allmänna val (extra eller ordinarie).

Vid detta val blir sannolikt det nya konservativa blocket (Sd, M, Kd) störst, troligen med minst fem mandats övervikt. Sd kommer otvetydigt att bli störst i denna majoritetskonstellation därefter M och Kd sist. Detta är en helt ny situation i svensk politik, som ihop med det gamla skuldsaldot bör få konsekvenser.

När man skapar sin koalition bör man för att balansera de två stora partierna komma överens om att hämta koalitionens statsminister från det minsta partiet, d.v.s. föra fram Kd:s partiledare Ebba Busch Thor som statsministerkandidat. Det är inte uteslutet att detta förslag skulle få röster i kammaren utanför det nya blocket, t.ex. från de små mittenpartierna. M kan inte få statsministerposten på grund av att man bär hälften av skuldberget från det gångna. M kan få en av de i rang närmast följande posterna – utrikesminister eller finansminister – men inte båda. Justitieministerposten bör vara vikt för Sd:s partiledare Jimmie Åkesson.

Riksdagen talman bör hämtas från det största partiet, en princip som det kommande största oppositionspartiet S har hävdat de senaste hundra åren. En person som inte har någon skuld i det gångna, tillhör det största partiet och som har tidigare erfarenhet och goda vitsord som vice talman är Sd:s Björn Söder.

n

DET GODA SAMHÄLLET

Richard Sörman

När blir det relevant att tala om förvållan och skuld? När blir någon skyldig till något? Den aktuella debatten om gängkriminalitetens orsaker döljer en än mer smärtsam debatt om vem som är skyldig till gängkriminalitetens utbredning i Sverige. Skuld verkar uppstå när någon avviker från det normala och förväntade på ett sätt som får negativa konsekvenser. Det behöver inte vara ett resultat av onda avsikter. Man kan också hållas skyldig på grund av sin vårdslöshet.

Vi har fått en filosofisk debatt i Sverige om orsakssamband sedan statsminister Stefan Löfven påstod att den nya och våldsamma gängkriminaliteten inte orsakats av invandringen. Det går säkert att hitta flera skäl till varför Stefan Löfven och hans regering inte vill kännas vid de uppenbara kopplingar som finns mellan invandring och kriminalitet. Det har bland annat sagts att de inte vill erkänna att SD hade rätt. Ett möjligt och kanske viktigt skäl som…

Visa originalinlägg 835 fler ord

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s