Underskatta inte de nya hoten efter kommunismens fall.

Under de omkring tjugofem år som gått sedan tillkomsten av The End of History and the Last Man, Diplomacy och The Clash of Civilizations har demokratin i vår värld inte utvecklats till någon entydig bild, och det gäller även på den kontinent där den föddes. I början av denna tidsrymd var det väl få som kunde ana eller föreställa sig skapandet och uppkomsten av ”det kinesiska undret” i den form det har idag som högteknologisk, politisk och militär stormakt. Då var det lättare att förutskicka att Kina inte skulle utveckla någon demokrati alls. Just nu bör det vara uppenbart för alla att demokratin är död där. Vi i väst kan beklaga det men vi är inte själva berörda av det. Inte än vill säga. Kinas innersta ambitioner kan vi bara spekulera kring.

Kommunismens fall i Ryssland och Warszawapaktens upplösning ledde till att hotet och trycket mot västvärlden försvann, Järnridån revs och att Tyskland åter blev en nation. Någon annan betydelse för västvärlden fick det inte. Ryssland omvandlades gradvis till en centralstyrd oligarki, som inte utvecklade demokratin alls. Däremot utvecklades samtliga Östeuropeiska stater till demokratier – t.o.m. Albanien, och vem skulle ha trott det på Enver Hoxhas tid.

Kina övergav kommunismen (i Mao Tse-tungs tappning) och övergick slutligen, via Deng Xiaopings hybridideologiska skapelse ”Det gör inget om en katt är svart eller vit huvudsaken är att den fångar råttor”, till dagens nationalsocialistiska (som inte har samma innebörd som motsvarande begrepp i Tredje Riket) och totalitära persondiktatur (Xi Jinping). Demokratin är lika frånvarande nu som tidigare.

Övriga av världens demokratier – världens största demokrati Indien, många statsbildningar i Oceanien, New Zeeland, Australien, många stater i Afrika, de flesta stater i Syd- och Mellanamerika, USA, Kanada och Västeuropa – har varit, förblivit eller utvecklats till demokratier utan inverkan av kommunismens fall.

Mellanöstern utgör i dessa sammanhang en alldeles egen kategori, som närmast kan beskrivas som en förseglad tidskapsel. Med undantag för staten Israel har MENA-länderna aldrig haft någon nämnvärd form av demokrati. En socialistisk form prövades av Gamal Abdel Nasser under 1950- och 60-talen – den var både nationalistisk (panarabisk) och socialistisk, inte helt olik dagens kinesiska – men misslyckades.

I det brittiska samväldet är, liksom i moderlandet (UK), demokratin solid, genuin och grundmurad. I Förenta Staterna är formaldemokratin gedigen, även om man kan säga att statsbildningen vilar på ett oligarkiskt fundament. Ingen av dess har någonsin hotats av kommunismen och påverkades inte av kommunismens fall annat än rent militärt.

Kvar i vår värld har vi så Västeuropa. Bland dess stater urskiljer sig Island, Norge, Schweiz och diverse små- och miniatyrstater, vilka alla är suveräna, demokratiska nationalstater men inte medlemmar i Europeiska Unionen. Enda undantaget är Vatikanstaten som är en absolut monarki. Övriga tjugoåtta stater i Västeuropa är medlemmar i EU, varav Storbritannien högst sannolikt bara har en kortare tid kvar som medlem.

Medlemsstaterna i EU kan inte sägas vara suveräna demokratiska stater, som i alla delar styr sitt eget öde. EU har visserligen ett parlament, men det innehar inte den högsta makten. Den och styrningen av unionen från Bryssel utövas av beståndsdelar som lider av ett stort demokratiskt underskott. Driver man, med detta koncept som grund, unionen vidare mot en rent federalistisk slutlösning är nationalstaternas öde beseglat. Man kan jämföra med de östeuropeiska staterna i gamla östblocket. På pappret var de suveräna nationella stater, men den högsta makten över dem låg hos Sovjetunionens kommunistiska parti, dess politbyrå och centralkommitté. Den demokratiska ordningen borde skrämma alla européer.

North Atlantic Treaty Organization, NATO skapades efter WWII för att möta det kommunistiska hotet efter axelmakternas fall. Sedan kommunismen försvunnit finns dock Nato kvar. Det är heller ingen demokratisk organisation och består heller inte av alla europeiska demokratier. Somliga av dessa är med i både EU och NATO, andra är det inte och enstaka varken eller. Finns det en samsyn mellan ledningarna för EU och NATO, blir det nog svårt för enskilda medlemmar i dessa att hävda egna ståndpunkter. Detta reducerar ytterligare det nationella demokratiska genomslaget. Särskilt för ett land som Sverige, som bara är medlem i en av dem. Ett arv som NATO har från den världskommunistiska eran är Turkiets medlemskap i organisationen. Tidigare var det inget problem men idag är det ett stort problem. Turkiet kan inte bli medlem i EU på grund av total avsaknad av demokrati landet, som dessutom är en situation som hela tiden ständigt försämras. Medlem i NATO är Turkiet dock, frågan är bara hur länge det kan bestå.

Vi kan konstatera att kommunismen som världspolitisk faktor är borta och att det är bra, och även att vi i likhet med artikelförfattaren bör se det som en välsignelse. Först besegrade de västerländska demokratierna kommunismens kusin den tyska nationalsocialismen, och sedan fick vi vänta i fyrtiofyra år på att kommunismen skulle kollapsa och dö. Dessa segrar är verkligen värda att fira och glädjas över, men i dessas ställe har nya hot dykt upp både globalt, i Europa och i Sverige.

Idag talas det inte, så som det gjordes tidigare om nationalsocialismen och kommunismen, om islamismen som ett hot mot den västerländska demokratin, men det förtjänar det att göras. Islamismen är inte en kusin till nazismen och kommunismen i ideologisk mening, men den delar en väsentlig företeelse med de båda andra nämligen drömmen om världsherravälde. Därmed är det också en angelägenhet för Nord- och Sydamerika, Europa, Ryssland, Indien och Kina. Av dessa verkar det bara vara Kina som tar problemet riktigt på allvar. I Europa är det största demokratiska problemet EU, och det kan ett land bara lösa genom att utträda, som i fallet med Storbritannien. Det finns en koppling mellan den globala frågan om islamismen och Europa. EU som organisation (Bryssel) har varken insikt eller förmåga att tackla problemet. De nationerna ledningarna i unionens västra halva har det inte heller, medan motsvarigheterna i den östra halvan har det. I Sverige slutligen är det allmänt sett värst. Här saknar staten inte bara insikt, förmåga, vilja, resurser och kompetens i avseende på social, ekonomisk, religiös, politisk och ideologisk kunskap. Det allra värsta är emellertid att de inom staten finns krafter som strävar efter att behålla status quo i frågan av svåråtkomliga skäl. Dessa krafter finns ända upp till Stadsrådsberedningens närhet (både politiskt och förvaltningsmässigt), med kontakter till Erdoğans turkiska regim och internationellt ökända organisationer i det landet.

Tror man att de nya hoten är mindre eller mindre farliga än de gamla gör man en mycket ödesdiger felbedömning.

 

Underskatta inte betydelsen av kommunismens fall

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s