Vi som vill rädda Sverige måste göra det tillsammans.

En mänsklig individ har ingen del i sin egen tillblivelse och bestämmer ingenting alls därom. Vid processens start nio månader före sin blivande tillkomst som egen individ finns inte ens individen över huvud taget i det fysiska universum, och observera här att under vistelsen i livmodern är den inte en egen individ.

När individen föds och efter navelsträngens skiljande från modern har vi fått en ny egen individ, som är fullständigt hjälplös och oförmögen att överleva på egen hand. Det behövs inga studier eller experiment för att förstå det utan endast iakttagelseförmåga.

Eftersom omvärlden inte vill behandla den nya individen som ett ting och kalla den för den eller det, får den relativt omgående ett eget dopnamn (förnamn), t.ex. Tor eller Gunhild, utvalt av föräldrarna och bestämt av individens kön, d.v.s. gossebarn eller flickebarn. Någon annan kategori än dess två finns inte i den av oss iakttagbara sinnevärlden. Redan vid födseln har individen ett släkt- eller ättenamn (efternamn) som den föds in i och aldrig kan frigöra sig ifrån, även om individen kan bära ett annat namn under livstiden.

När individen nått en tillräcklig ålder kan den överleva av egen kraft och de allra flesta gör också det. Under barna- och ungdomsåren bör individens karaktär danas i hemmet, och under denna tid färdigställes också individens identitet med könet, namnet, karaktären och dess uppfostran (som absolut inte bör skötas av staten) som de viktigaste grundelementen. Därefter vidtar utbildning och vid sidan av den inskolning i civilsamhället (som bör skötas av ett starkt, suveränt och självständigt civilsamhälle och absolut inte av staten).

I stora drag kan man säga att denna hävdvunna ordning rådde i Sverige från högmedeltid till mitten av 1900-talet, och gav som resultat ett fungerande samhälle (enkelt och inte särskilt rikt), en fungerande stat (liten men effektiv, ändamålsenlig och hyfsat billig i drift) och ett förhållandevis välmående, lyckligt och homogent folk.

Från runt år 1950 och fyrtio år framåt förändrades detta samhälle sakta och gradvis till ett något mindre väl fungerande sådant, med en kontinuerligt svällande och allt mer kostsam stat, som med tiden blev alltmer ineffektiv och alltmer kostnadskrävande. Från år 1990 började också landet påverkas alltmer av omvärlden, både ekonomiskt, socialt, politiskt, kulturellt och slutligen också även demografiskt.

Under de tre senast årtiondena har denna utveckling i ständigt ökande takt fortsatt, dessutom med en även stegrande acceleration under de två decennierna runt själva millennieskiftet (1990-2010). Utvecklingen under denna tid har lett till allt sämre funktion över tid i både samhälle och stat, och löpande har detta parats med stagnerande ekonomi, sjunkande levnadsstandard, sämre köpkraft, urholkad valuta, vikande välfärd och stigande social oro.

Under de senast tio åren har sedan hela detta skeende fortsatt att öka nästan exponentiellt och dessutom fått helt nya komponenter, såsom totalt okontrollerad massinvandring (omfattande runt 2 miljoner personer från de oss mest avlägsna kulturerna), fullständigt skenande kriminalitet (sprängningar, skjutningar, mord, avrättningar, åldringsrån, förnedringsrån, barnrån och två terroristdåd 2010 och 2017), kraftigt ökande skatter, avgifter och andra pålagor,
urholkning av pensioner, starkt ökande hemlöshet bland både ungdomar, missbrukare och vanliga fattigpensionärer, stor ökning av psykisk ohälsa och ökning av självmord och självskadebeteende, försämrad sjukvård och äldrevård och svåra ekonomiska problem i många svenska kommuner och landsting. Utöver detta har Sverige också den lägsta ekonomiska utvecklingen i Norden och EU:s högsta arbetslöshet, och allt detta inför en annalkande lågkonjunktur som bedöms av sakkunskapen kunna bli både långvarig och ovanligt djup.

Det är inte konstigt mot denna bakgrund, att det säges att atmosfären och stämningen i vårt land är pessimistisk – för att inte säga dystopisk – och att både reell och planerad emigration från Sverige har ökar under senaste tioårsperioden. Det allra värsta är dock inte denna digra uppräkning av alla farsoter Sverige har drabbats av, utan det är prognoserna såväl korta som långa. Praktiskt taget alla negativa kurvor pekar brant uppåt och då handlar det bara om kända faktorer. Vi ska vara tacksamma för att vi inte vet något om eventuella okända sådana, som exempelvis krig, inbördeskrig, pandemier, svår ekonomisk depression, missväxt & torka (2018) eller kanske en kärnkraftolycka, hursomhelst har Sverige idag varken resurser eller beredskap att möta något av det. Så gick det till på vägen under de 70 åren mellan 1950 och 2020, och här står vi nu.

Själv kan jag instämma i Anna Gryningstjernas avslutande ord i sista stycket av hennes artikel, om att vi måste erkänna vår egen belägenhet för att vi ska kunna hitta hem igen. Ett mycket viktig faktum som vi måste hålla i minnet är att vi måste göra det på egen hand, för det finns ingen annan som kommer att hjälpa oss.

Magnus Rosensparr
(som varit med under alla 70 åren)

DET GODA SAMHÄLLET

OPINION “Brukar ni fråga era elever vad de vill bli kallade?”

Föreläsaren tittar uppfordrande på oss. Hon går igenom diskrimineringsgrunderna och har kommit fram till könsöverskridande identitet.

Det blir knäpptyst i rummet, uppenbarligen är det inte så vanligt att någon lärare ställer den frågan till sina elever. Så nu får vi skämmas! Föreläsaren förklarar att det finns elever som kanske inte alls vill att vi använder det namn som står på klasslistan med tillhörande pronomen. Detta är något vi som lärare måste tänka på. Hon fortsätter tala om att vi måste respektera allas olikheter och allas lika värde.

Visa originalinlägg 755 fler ord

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s