Den svenska staten måste reformeras från grunden.

Det är helt riktigt att mångkulturbeslutet grundat, på proposition 1975:26, var en katastrof för Sverige, som bara i det avseendet överträffas av det andra beslutet om ny regeringsform av den 6 juni 1974.

Att mångkulturbeslutet fattades av en enig riksdag har en lång och sorglig historia. Svenska politiker har under senaste halvannat sekel varit personlighetssvaga, små, inkompetenta, okunniga, obildade och hållningslösa halvmedelmåttor utan självförtroende, mod och ståndaktighet. De har inte rekryterats för någon kunskap, talang, begåvning, färdighet, moralisk halt eller någon annan liknande kvalitet. De har rekryterats enkom för bara en enda egenskap; Lojalitet. Det finns rent hårresande exempel på vad för sorts personer som befolkat Sveriges Riksdag. En ledamot satt där i trettiosju år utan att bestiga talarstolen en enda gång eller skriva en motion. Av barmhärtighet utelämnar jag såväl namn som partitillhörighet.

Roten till detta erbarmliga förhållande är partisystemet, som av USA:s förste president George Washington ansågs vara såväl odugligt som farligt för folket. Sveriges utveckling efter upplösningen av ståndsriksdagen 1866 visar tydligt på riktigheten i Washingtons påstående. Folkförsamlingsrepresentationen har sedan kompletterats med en demonterad kungamakt, bortrationalisering av balans i lagstiftningen genom införande av enkammarriksdagen samt total avsaknad av en dömande makt (konstitutionsdomstol), som är en absolut nödvändig komponent i en sund maktdelningslära enligt den politiske filosofen Montesquieu.

Kombinationen av ett bristfälligt centralistiskt statsskick och det svenska partiväsendets produktion av rena nollor till de politiska församlingarna är det som lett Sverige och det svenska folket i fördärvet. Det räcker således inte att tillskansa sig makten i riksdagen, utan det krävs också en helt grundläggande omdaning av det svenska statslivet om vi ska få ett nytt, helt och livskraftigt Sverige.

DET GODA SAMHÄLLET

Det var länge sedan jag ondgjorde mig över det troligen mest fatala misstag som politikerväldet utsatt Sverige för under det senaste halvseklet, nämligen preposition 1975:26 som antogs av en enig – enig! – riksdag. För att du inte ska glömma frågan så ondgör jag mig igen.

Enligt propositionen skulle alla kulturer tillskrivas samma värde. Icke-svenska kulturer skulle uppmuntras på olika sätt, till exempel genom statsbidrag, för att kunna utveckla sin särart.

Denna endräkt hos riksdagsledamöterna förvånade mig länge. Jag kunde bara kunnat hitta en enda förklaring. För mig säger denna förklaring i tre led allt.

Visa originalinlägg 852 fler ord

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s