Om faran för Sverige att ha ett skakigt och ömtåligt vänsterliberalt parti istället för ett riktigt högerparti.

Mats Berghs artikel är en saklig och korrekt genomgång och översikt av den lille oduglige politruken Ulf Kristerssons levnadsbana. Han har aldrig varit ett ledarämne, varken från födseln och fram till sin 28-årsdag eller därefter. Riktiga ledare går inte att konstruera eller utbilda fram. Det är en medfödd egenskap på samma sätt som absolut gehör.

Att denne man, som tog sig igenom Fredrik Reinfeldts två regeringar utan några som helst noterbara meriter, är tänkt att leda oppositionens kamp om makten i 2022 års val är en katastrof för hela Sveriges befolkning – inte bara den blå och blågula oppositionen utan för alla.

Kristerssons företräderska på posten som partiledare hade betydligt bättre förutsättningar vid tidpunkten för regeringsbildningen 2006, men hon förstördes fullständigt som ledarämne av den motbjudande politiskt korrekte globalisten, postmodernisten, utilitaristen, nihilisten och landsförrädaren Fredrik Reinfeldt, Sveriges största riksolycka genom alla tider.

Kristersson är ett typiskt exempel på den mähä-aktiga goddagspilten av bunkertomtetyp som Carl Bildt också höll sig med på sin tid, och det finns fortfarande flera av dem på ämbetsposter för Moderaterna nere i Bryssel.

Svensk borgerlighet har sedan mycket lång tid hamnat i ett bedrövligt dåligt ledarskapstillstånd. Först ut var Folkpartiet redan 1967 när den lysande talaren och ekonomen Bertil Ohlin avgick som partiledare. Listan över partiledare därefter är en enda lång förteckning över olika sorters stolpskott. Detsamma kan utan tvekan sägas om det tidigare högerpartiet Moderata Samlingspartiet, efter att deras kompetente och karismatiske ledare Gösta Bohman avgått 1981. Värst av alla drabbades det gamla bondeförbundet Centerpartiet, sedan dess folkkäre och allmänt populäre hövding, odalmannen Thorbjörn Fälldin, under dramatiska former tvingats avgå 1985. Partiledaruppteckningen i detta parti därefter är en ändlös uppradning av komiskt och dråpligt misslyckade figurer, krönt av det nuvarande neurotiska småländska fruntimret – hysterikan Annie Lööf.

Men åter till tillståndet inom Moderaterna. Mats Bergh har helt rätt när han luftar sin farhåga om utgången av 2022 års allmänna val. Med Ulf Kristersson som partiledare för Moderaterna finns en påtaglig risk för att borgerligheten kan bli snuvad på sin förväntade valseger. Förutom det faktum att den olämplige Kristersson är partiledare, ligger faran också i uppdelningen av partiets medlemmar i en stor mörkblå del (Bohmanianer) och en mindre turkos del (Reinfeldtare), som tyvärr hela partiledningen tillhör. För moderaterna är det en klen tröst att alla andra riksdagspartier, utom Sverigedemokraterna, lider av problemet med radikaliserade partiledningar. Vad moderater i allmänhet kan glädja sig åt istället, är de omåttligt populära lokala moderatpolitikerna i kommuner och regioner, exempelvis kommunstyrelsens ordförande i Staffanstorps kommun Christian Sonesson, som är allt annat än turkos. Tyvärr är ju repressionen inom detta gamla frihetliga parti mycket stark numera, varpå den utlandsfödde riksdagsledamoten Hanif Bali – som tvingats lämna Riksdagen hur bra det än går i valet nästa år – är ett förskräckande exempel.

Konsekvensen av Moderaternas inre tillstånd och dess bleka partiledares tillkortakommande, kan mycket väl bli väljarströmmar från Moderaterna till Kristdemokraterna, Medborgerlig Samling, Sverigedemokraterna och t.o.m. Liberalerna för de ömtåligaste vänsterliberala moderaterna (Joe Biden-typen).

Det absolut värsta scenariot är om dessa strömmar och övrig process i detta sammanhang leder till att Jimmie Åkesson och hans parti får flest antal avgivna röster. Inte för själva sakförhållandet naturligtvis, utan om detta får till följd att den samlade oppositionen inte lyckas enas om Jimmie Åkesson som gemensam statsministerkandidat, trots betryggande antal samlade riksdagsmandat.

Normalt ska inget parlament behöva fundera på den fundamentala principen hos den parlamentariska demokratin, d.v.s. att det största partiet utser majoritetens regeringsbildare. Tyvärr är detta inte fallet i den svenska Riksdagen, till följd av det mentala klimatet i landet och tillståndet inom svensk massmedia med statstelevisionen SVT i spetsen.

Risken är mycket stor att den patetiskt räddhågsne Kristersson och hans ömkliga PK-partiledning inte vågar sluta upp bakom valsegraren Jimmie Åkesson, utan sätter sig på tvären och startar ett förlopp som slutligen leder till att socialisten Magdalena Andersson väljs till statsminister för en rödgrön minoritetsregering bestående av S, V och C. Detta finns det inget konstitutionellt skydd emot, utan väljarna kan då bara konstatera att de har blivit blåsta å det grövsta av Europas blöjhöger M.

https://bulletin.nu/debatt-ulf-kristerssons-oskicklighet-riskerar-efterlangtat-maktskifte?fbclid=IwAR31luYUf28iCqymBwJf2Bv4yIaDcGnYhgYek-77eGh17wnO_8ngdV6tz-g

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s