Den svenska PK-statens fall.

Hela den socialistiska svenska socialstaten, med sin PK-istiska ideologi och sitt kolossala omfång, har överlevt så länge som den gjort enbart genom att lyckas lura en folkmajoritet att var och en får ut mer av sina skatteinbetalningar än vad man betalar in. Vem som betalar mellanskillnaden har en majoritet av medborgarna inte hittills funderat över, och därför har bedrägeriet kunnat rulla på.

Nu har den ineffektiva byråkratjätten nått ett stadium där halva folket avlönar den andra halvan, och därmed börjar uppnå Ebberöds Bank-status. Ovan på denna utveckling har PK-statens ledning åtagit sig ett fullständigt vansinnigt socioekonomiskt projekt kallat massinvandringen. Dessa två verksamheter har den svenska exporten aldrig kunnat finansiera på någon sikt.

Strax kommer snart en lång och djup lågkonjunktur att lägga sig över Sverige. Skenande kostnaden och minskade intäkter kommer tillsammans med social instabilitet att bli den nuvarande svenska PK-statens fall, oavsett om den nettoskattebetalande medelklassen inser det eller gör något åt det. Den enda frågan som är kvar är vad som kommer sedan?

DET GODA SAMHÄLLET

Patrik Engellau

OPINION När barn når en viss grad av mognad kan de börja plocka isär klockor och andra enklare apparater för att förstå sig på mekanismen och för att det är en spännande utmaning att försöka sätta ihop maskinerna igen. Inom samhällsvetenskapen förekommer ett snarlikt beteende. Skarpa tänkare på universiteten ”dekonstruerar” ideologier, konstnärliga verk, och hela samhällen vilket är ungefär som när en ung människa sönderdelar en väckarklocka i dess komponenter för att begripa funktionssättet.

Även jag tycker det är kul att dekonstruera. Jag har funnit följande beståndsdelar i det svenska samhället.

View original post 1 142 fler ord

Tillvaron rymmer fler klarheter än oklarheter.

Oklarheten i filosofen Wittgenstein skriverier behöver inte vara av den art som Tegnér syftade på i sina bevingade ord ”… det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta …”, ty en sådan syn kan bero på att den ligger i betraktarens öga.

Detta betyder inte att man inte kan diskutera det man tycker är oklart eller som man tror sig inte kunna förstå. Det har att göra med den omvända maximen ”genom insikt vinnes kunskap”, eller som det uttrycks i Chico Marx’s lättfattliga axiom; ”Inte för att jag vet vad det handlar om, men det betyder ju inte att jag inte kan kommentera det.”

Det återgivna samtalet mellan Patrik och Anders, om orsaken till våra politikers oförmåga att lösa landets stora akuta problem, utmynnar i uppfattningen att politikerna inte kan ändra sig. Om de inte kan göra en så enkel sak som att ändra sig, då har man fog för att säga att människan är outgrundlig.

Om man däremot tror att det beror på att våra politiker är småsinta, näriga, egoistiska och därför i ordets grundläggande mening fattiga i anden, framstår ingenting i sammanhanget som särskilt märkvärdigt. Orsaken till problemen med våra politiker är då följande:

”Om ett antal människor är församlade hela dagar utan att deras samtal kommer att beröra vad rätt är, enär de har sin lust i att utveckla småslughetens idéer – sannerligen, de utgör ett svårt fall.”

[Samtalen med Konfucius – tolkade av Alf Henrikson och Hwang Tsu-Yü]

DET GODA SAMHÄLLET

Patrik Engellau

Filosofen Wittgenstein säger på ett berömt ställe som är fullt lika oklart som hans övriga skriverier att man måste tiga om det som man inte kan tala om. Vad kan man inte tala om? Själv har jag svårt att tala om filosofens utsaga eftersom jag inte förstår den, men kan jag inte diskutera den trots det 

Det är mycket förutom just detta som jag inte förstår men ändå inte underlåter att tala om. Exempelvis kan jag inte begripa varför Sverige inte stramar åt invandringen. Den leder till numera erkänt besvärliga sociala och ekonomiska problem men likafullt – och trots vad som påstås – ligger landet öppet. Varför gör de politiska beslutsfattarna på detta viset? 

View original post 561 fler ord

Finlands nya regeringskoncept.

Ja, det ser inte så betryggande ut för Finland. Den nya regeringen består av tolv kvinnor och sju män och har en extremt låg medelålder.

De som avviker till det bättre i fråga om kön och ålder är utrikesminister Pekka Haavisto, 61 och försvarsminister Antti Kaikkonen, 45.

Den fortsatta utvecklingen får visa hur lyckat konceptet är.

Det vi inte får glömma bort i sammanhanget är att Finland, till skillnad från Sverige, har en statschef med makt och politisk inflytande. Republikens president är en man som heter Sauli Niinistö och är 71 år gammal. Enligt min mening utgör han en trygghet och en säkerhet för Finland.

Finland har en speciell geopolitisk situation, och därför är det tryggt att veta att Kommendören för Finlands försvarsmakt (motsvarande vår ÖB), General Jarmo Lindberg, 60 varken är ung eller kvinna.

 

General Jarmo Lindberg

DET GODA SAMHÄLLET

Eric Erfors

Finland har fått världens yngsta statsminister, socialdemokraten Sanna Marin, 34 år.

Finansminister blir Centerns partiordförande Katri Kulmuni, 32. I regeringskoalitionen ingår även Vänsterförbundet vars ordförande Li Andersson är också 34 år. Vidare deltar De Gröna med partiledaren Maria Ohisalo 34 och som vanligt Svenska Folkpartiet vars partiledare heter Anna-Maja Henriksson. Hon sticker ut, då hon nämligen har fyllt hela 55 år. Samtliga fem partiledare är alltså kvinnor och fyra av fem är under 35 år.

View original post 781 fler ord

Underskatta inte de nya hoten efter kommunismens fall.

Under de omkring tjugofem år som gått sedan tillkomsten av The End of History and the Last Man, Diplomacy och The Clash of Civilizations har demokratin i vår värld inte utvecklats till någon entydig bild, och det gäller även på den kontinent där den föddes. I början av denna tidsrymd var det väl få som kunde ana eller föreställa sig skapandet och uppkomsten av ”det kinesiska undret” i den form det har idag som högteknologisk, politisk och militär stormakt. Då var det lättare att förutskicka att Kina inte skulle utveckla någon demokrati alls. Just nu bör det vara uppenbart för alla att demokratin är död där. Vi i väst kan beklaga det men vi är inte själva berörda av det. Inte än vill säga. Kinas innersta ambitioner kan vi bara spekulera kring.

Kommunismens fall i Ryssland och Warszawapaktens upplösning ledde till att hotet och trycket mot västvärlden försvann, Järnridån revs och att Tyskland åter blev en nation. Någon annan betydelse för västvärlden fick det inte. Ryssland omvandlades gradvis till en centralstyrd oligarki, som inte utvecklade demokratin alls. Däremot utvecklades samtliga Östeuropeiska stater till demokratier – t.o.m. Albanien, och vem skulle ha trott det på Enver Hoxhas tid.

Kina övergav kommunismen (i Mao Tse-tungs tappning) och övergick slutligen, via Deng Xiaopings hybridideologiska skapelse ”Det gör inget om en katt är svart eller vit huvudsaken är att den fångar råttor”, till dagens nationalsocialistiska (som inte har samma innebörd som motsvarande begrepp i Tredje Riket) och totalitära persondiktatur (Xi Jinping). Demokratin är lika frånvarande nu som tidigare.

Övriga av världens demokratier – världens största demokrati Indien, många statsbildningar i Oceanien, New Zeeland, Australien, många stater i Afrika, de flesta stater i Syd- och Mellanamerika, USA, Kanada och Västeuropa – har varit, förblivit eller utvecklats till demokratier utan inverkan av kommunismens fall.

Mellanöstern utgör i dessa sammanhang en alldeles egen kategori, som närmast kan beskrivas som en förseglad tidskapsel. Med undantag för staten Israel har MENA-länderna aldrig haft någon nämnvärd form av demokrati. En socialistisk form prövades av Gamal Abdel Nasser under 1950- och 60-talen – den var både nationalistisk (panarabisk) och socialistisk, inte helt olik dagens kinesiska – men misslyckades.

I det brittiska samväldet är, liksom i moderlandet (UK), demokratin solid, genuin och grundmurad. I Förenta Staterna är formaldemokratin gedigen, även om man kan säga att statsbildningen vilar på ett oligarkiskt fundament. Ingen av dess har någonsin hotats av kommunismen och påverkades inte av kommunismens fall annat än rent militärt.

Kvar i vår värld har vi så Västeuropa. Bland dess stater urskiljer sig Island, Norge, Schweiz och diverse små- och miniatyrstater, vilka alla är suveräna, demokratiska nationalstater men inte medlemmar i Europeiska Unionen. Enda undantaget är Vatikanstaten som är en absolut monarki. Övriga tjugoåtta stater i Västeuropa är medlemmar i EU, varav Storbritannien högst sannolikt bara har en kortare tid kvar som medlem.

Medlemsstaterna i EU kan inte sägas vara suveräna demokratiska stater, som i alla delar styr sitt eget öde. EU har visserligen ett parlament, men det innehar inte den högsta makten. Den och styrningen av unionen från Bryssel utövas av beståndsdelar som lider av ett stort demokratiskt underskott. Driver man, med detta koncept som grund, unionen vidare mot en rent federalistisk slutlösning är nationalstaternas öde beseglat. Man kan jämföra med de östeuropeiska staterna i gamla östblocket. På pappret var de suveräna nationella stater, men den högsta makten över dem låg hos Sovjetunionens kommunistiska parti, dess politbyrå och centralkommitté. Den demokratiska ordningen borde skrämma alla européer.

North Atlantic Treaty Organization, NATO skapades efter WWII för att möta det kommunistiska hotet efter axelmakternas fall. Sedan kommunismen försvunnit finns dock Nato kvar. Det är heller ingen demokratisk organisation och består heller inte av alla europeiska demokratier. Somliga av dessa är med i både EU och NATO, andra är det inte och enstaka varken eller. Finns det en samsyn mellan ledningarna för EU och NATO, blir det nog svårt för enskilda medlemmar i dessa att hävda egna ståndpunkter. Detta reducerar ytterligare det nationella demokratiska genomslaget. Särskilt för ett land som Sverige, som bara är medlem i en av dem. Ett arv som NATO har från den världskommunistiska eran är Turkiets medlemskap i organisationen. Tidigare var det inget problem men idag är det ett stort problem. Turkiet kan inte bli medlem i EU på grund av total avsaknad av demokrati landet, som dessutom är en situation som hela tiden ständigt försämras. Medlem i NATO är Turkiet dock, frågan är bara hur länge det kan bestå.

Vi kan konstatera att kommunismen som världspolitisk faktor är borta och att det är bra, och även att vi i likhet med artikelförfattaren bör se det som en välsignelse. Först besegrade de västerländska demokratierna kommunismens kusin den tyska nationalsocialismen, och sedan fick vi vänta i fyrtiofyra år på att kommunismen skulle kollapsa och dö. Dessa segrar är verkligen värda att fira och glädjas över, men i dessas ställe har nya hot dykt upp både globalt, i Europa och i Sverige.

Idag talas det inte, så som det gjordes tidigare om nationalsocialismen och kommunismen, om islamismen som ett hot mot den västerländska demokratin, men det förtjänar det att göras. Islamismen är inte en kusin till nazismen och kommunismen i ideologisk mening, men den delar en väsentlig företeelse med de båda andra nämligen drömmen om världsherravälde. Därmed är det också en angelägenhet för Nord- och Sydamerika, Europa, Ryssland, Indien och Kina. Av dessa verkar det bara vara Kina som tar problemet riktigt på allvar. I Europa är det största demokratiska problemet EU, och det kan ett land bara lösa genom att utträda, som i fallet med Storbritannien. Det finns en koppling mellan den globala frågan om islamismen och Europa. EU som organisation (Bryssel) har varken insikt eller förmåga att tackla problemet. De nationerna ledningarna i unionens västra halva har det inte heller, medan motsvarigheterna i den östra halvan har det. I Sverige slutligen är det allmänt sett värst. Här saknar staten inte bara insikt, förmåga, vilja, resurser och kompetens i avseende på social, ekonomisk, religiös, politisk och ideologisk kunskap. Det allra värsta är emellertid att de inom staten finns krafter som strävar efter att behålla status quo i frågan av svåråtkomliga skäl. Dessa krafter finns ända upp till Stadsrådsberedningens närhet (både politiskt och förvaltningsmässigt), med kontakter till Erdoğans turkiska regim och internationellt ökända organisationer i det landet.

Tror man att de nya hoten är mindre eller mindre farliga än de gamla gör man en mycket ödesdiger felbedömning.

 

Underskatta inte betydelsen av kommunismens fall

Hotet mot vår demokrati och värnet av den.

Om det är så lätt att avskaffa demokratin i Sverige som det görs gällande i artikeln, då spelar det väl ingen roll vem som gör det. Problemet är väl det lagtekniska förfaringssättet som är det väsentliga. I artikeln hänvisas det till risken med att ”populistiska” partier kan använda bristerna i vårt system, men det kan väl vilket parti som helst göra då, eller hur?

Ett bra exempel är det försök som relativt nyligen gjordes av Morgan Johansson och regeringen att göra stora inskränkningar i såväl TF som YGL. Genom opinionsbildning och motstånd i riksdagen gick det om intet. Morgan Johansson har dock inte gett upp projektet utan bara lagt det på is.

Vad skulle det vara som skulle göra att hotet mot författningen inte skulle kunna komma från de gamla etablerade monopolpartierna? Vem har sagt att det politiskt korrekta blocket i riksdagen inte kan ha viljan att göra ingrepp i grundlagarna? Deras värld och ställning de senaste hundra åren håller på att förändras radikalt, eftersom de inte har förmågan att tackla problemen av idag. Med deras försvagade ställning ökar också risken för att man skär kurvorna runt författningen, men det är inte bara rena författningsfrågor som kommit i fokus med ökad risk för manipulation. Vid valet förra året förekom spekulationer om eventuellt valfusk mot bakgrund av att Valmyndighetens centraldator gick ned under valnatten.

Oavsett hur det förhåller sig i sakfrågan är det berättigat att hysa farhågor om våra systems säkerhet. Vårt statsskick bygger inte på maktdelningsläran och det gör systemet i Sverige extra känsligt och sårbart.

Det är inte bara svagheterna som påpekas i artikeln som måste tagas hänsyn till. Stora systemfel vid sidan av bristande grundlagsskydd är t.ex. enkammarriksdagens skadliga koncentrationen av makt, avsaknaden av balans mellan den lagstiftande, den exekutiva och den dömande makten, där den sistnämnda har alltför svag ställning i förhållande till de övriga. Ytterligare en brist hos oss är avsaknaden av statschefens delaktighet i statslivet och de alternativa värden som denne kan tillföra statens helhet.

Sverige har ett enormt arbete framför sig för att avskaffa alla små och stora brister i såväl författning, balanssystem och maktutövning samt kontrollstationer. Vårt land behöver en ny regeringsform, ett parlament med tvåkammarsystem, stärkt rättsväsende, inrättande av en författningsdomstol och återinförande av riksrättsinstrumentet.

Detta i första hand inte för att skydda oss för helt nya hot, utan för att skydda oss från ökande faror från gamla hot. Det är inte i första hand exempelvis populismen som bör uppmärksammas, utan politisk korrekthet, nihilism, besserwissermentalitet, politisering, polarisering, aktivism och relativ syn på vårt demokratiska system och dess funktion.

 

”Det är enkelt att avskaffa demokratin i Sverige”

 

Demokratisk opålitlighet – en lek med elden.

Vad menar du Peter Santesson? Det spelar väl ingen roll om en riksdagsmajoritet och tillhörande regeringskonstellation betecknas som röd, brun, grön, blå, blågul eller silverfärgad. Om konstellationen har ett stöd om exempelvis sextio procent av riksdagens sammansättning är den väl legitim enligt demokratins spelregler, eller hur? Den som svarar nej på den frågan är inte demokrat av något slag i mina ögon.

Låt oss sätta upp en hypotes i sammanhanget. Ponera att vid nästa val utfaller rösterna så att Sd får 29 %, M får 22 % och Kd får 9 % = 60 %. Eftersom Sd inte får mer än dubbelt som många röster som koalitionspartnerna, kan det naturligtvis vara öppet för diskussion om vem som ska ha statsministerposten i enlighet med svensk tradition. Något som är fullständigt obestridligt är att Sverigedemokraterna som största parti ska ha posten som Riksdagens talman i enlighet med svensk praxis. En praxis som Socialdemokraterna har stött och backat upp i hundra år.

När det gäller oppositionen kanske rösterna fördelar sig som följer: S 20 %, V 8 %, Mp 5 % och C 7 % = 40 %. En sådan sammansättning av oppositionen gör den varken handlingskraftig eller effektiv, och allt annat än homogen.

Riksdagsarbetet skulle då komma präglas av en stark riksdagsmajoritet och en svag riksdagsminoritet, vilket skulle ge ett starkt och handlingskraftigt regeringsunderlag.

Att i det läget ifrågasätta regeringens legitimitet, är inte bara odemokratiskt och författningsvidrigt utan också kriminellt. Såväl i fråga om illojalitet, obstruktion, och tjänstefel, som ifråga om uppvigling, sabotage och hot mot rikets säkerhet.

En rättsstat som råkar ut för ett så livsfarligt hot, har inget annat att göra än att snabbt, brutalt och konsekvent slå ned sådan kriminalitet, även om den döljer sig i förment politisk, ideologisk eller annan nödtorftig skrud.

Sverige är sällsynt illa rustat för utveckling och händelser av det slaget och saknar relevant erfarenhet. Senast vårt land drabbades av riktigt svår och akut anarko-politisk stress var år 1718, vilket tydligt visar att vi idag är fullständigt nollställda i saken.

Den som tar initiativ till eller ger sig in i subversiv verksamhet gentemot en nyvald regering med start stöd i parlamentet, tar på sig ett mycket stort ansvar och en mycket stor skuld för följderna. I linje med det förtjänar vederbörande strängast möjliga straff och evig fördömelse.

 

https://www.dagenssamhalle.se/kronika/detta-blir-2020-talets-politiska-kris-30601?fbclid=IwAR0meqzwcMtGft2U2sO7cNpLMbAwdYiz4w8UfFtTfQL05gV_rAZdVNzNvA4

Massmigrationens betydelse för kriminaliteten i den svenska mångkulturen.

Mycket klokt och initierat av Karl-Olov Arnstberg. I linje med hans argumentation bör allmänheten efter nästa riksdagsval, genom den allmänna opinionens kanaler, kräva av den nye justitieministern att BRÅ får en beställning av en särdeles noggrant definierad och detaljinriktad undersökning, av den typ som här efterfrågas av Karl-Olof Arnstberg. Det är bara bra om en sådan stor, djup, bred, omfattande, grundlig och seriös utredning i direktiven förutom riktiga kriminologer också föreskriver deltagande av etnologer, antropologer, sociologer, ekonomer och välrenommerade och erkända statistiker av gammalt gott märke.

Det är högst sannolikt att om detta sker och utredning slutförs till punkt och pricka, kommer efter dess publicering det svenska folket få en chock man inte hämtar sig från på ett par generationer.

Den svenska staten och dess myndigheter, universiteten, halvoffentliga organisationer, NGO:er, Public Service och de traditionella pappersmedierna, flertalet politiska partier och det svenska kulturetablissemanget har under ett och ett halvt decennium systematiskt, medvetet, uthålligt, hårdnackat och brutalt undertryckt, förnekat, förringat, förvanskat, mörkat, censurerat och manipulerat frågan om den sammanlagda invandringens inverkan på brottsligheten i Sverige.

Personer som ifrågasatt den kompakta samordnade stats- och mediedrivna totalitära propagandan i frågan, har misskrediterats och utmålats som värsta sorten rasister, fascister, nazister, högerextremister och t.o.m. som främmande länders agenter, och dessa människor har blivit dränkta i invektiv, trakasserats, mobbats och t.o.m. förlorat sina anställningar och levebröd.

Det skulle vara bra om alla dessa människor, som bara ställt frågor, ifrågasatt och eftersökt hårda relevanta fakta, fick upprättelse efter en grundligt genomförd utredning och forskningsrapport från BRÅ, när den visat att dessa människor hade rätt i sitt ifrågasättande, sina dubier och sina antaganden.

Invandring och mörkläggning

I ett antal bloggtexter har jag beskrivit hur det mångkulturella Sverige vuxit fram. De har inte publicerats i en följd, men de är numrerade. Det här är den nionde och sista. Den är skriven innan höstens alla skjutningar och sprängdåd. Hade jag skrivit den nu hade den sett annorlunda ut. Jag tror ändå den har sitt värde.

Den senaste BRÅ-utredningen, som tar upp invandrares brottslighet, presenterades för 14 år sedan och bygger på data från perioden 1997 – 2001. Trots att den statistiken inte längre är relevant anser inte svenska kriminologer att det är särskilt angeläget med en ny BRÅ-utredning om invandrare och brottslighet. En ny utredning skulle bli politiskt sprängstoff, vilket är anledningen till att justitieminister Morgan Johansson anser en sådan onödig. I valet mellan att informera svenska folket och ett taktiskt agerande för att gagna det egna partiets maktinnehav, vet givetvis Morgan Johansson hur han ska prioritera. Det…

View original post 1 378 fler ord