Svenska Kyrkans återuppståndelse.

Vart ska alla vi som är födda in i vår svenska kyrka ta vägen, när Svenska Kyrkan inte vill ha med oss fosterlandsvänner att göra, vi som älskar vårt tusenåriga kristna Sverige med sitt egna språk, sin egenartade kultur, sin stolta historia, sitt vackra solkors på himmelsblå botten och sin alltigenom homogena folkgemenskap.

Sedan 492 år tillbaka har vi heller ingen påve att klaga hos, över det vi upplever som en fullständig urartning av den svenska kristna kyrkoledningen, som idag består av kommunister, socialister, radikalfeminister, hedningsvurmare och rena kättare.

Måste vi grunda en ny fädernas kyrka i vårt land för att återfå en svensk kyrklig gemenskap, som vi svenska dissidenter förvägras av den politiskt korrekta, diffust halvsekulära, islamvurmande, politiserade och regimtrogna (S+Mp+V) klerikala kyrkoledningen såväl som det politiskt tillsatta Kyrkomötet?

Eller ska vi försöka återtaga initiativet, inflytandet och makten över vår gamla kära och ärevördiga kyrka, genom hårt opinionsarbete, deltagande i kyrkovalen, påverkanskampanjer i sociala medier samt brinnande övertygelse och stark tro?

En sådan kamp måste baseras på ett kategoriskt och absolut avståndstagande från den politiserade, flumekumeniska, normkritiska (eg. normlösa), osvenska, nationsfientliga och patologiskt multikulti-vurmande kyrkoledningen och det järnhårt hållna och styrda lägre prästerskapet.

Vi bör istället låta oss inspireras av 1527 års frihetsanda och Uppsala mötes beslut av år 1593, och vår kyrkas långa blomstrande goda utvecklingen från denna tid fram till slutet av 1950-talet.

Annonser

Engelbrekt Engelbrektsson

Det är alltid viktigt att ta del av vederhäftiga folklivsskildringar och historieskrivningar inte minst i vår tid. Man får dock aldrig glömma bort att det är enskilda individer som format nationens framväxt och rikets historia. Vi som lever i Sverige idag lider under en nästan enväldig statsmakt representerad av ett litet fåtal individer, vilka går avsevärt längre i sin ambition att styra, ställa och diktera för gemene man inte bara vad denne ska göra utan också vad denne ska tänka och tycka, och detta i avsevärt vidare utsträckning än någon tidigare svensk härskare.

Den historiske svenske gestalt vi har störst behov av att luta oss emot är utan tvekan rikshövitsmannen Engelbrekt Engelbrektsson. En man ståndaktig i tanke och handlingskraftig i gärning.

DET GODA SAMHÄLLET

Mohamed Omar

I romanen Maj: en kärlek 1998 skildrar Jan Myrdal den stormande passionen mellan sitt 24-årige alter ego och den sex år yngre Maj. Det är 1950-tal och huvudpersonen blir rådd att läsa Alfred Kämpes bok Svenska allmogens frihetsstrider. Den har jag, svarar han.

Han håller själv på att skriva en bok och ringer Maj för att dela med sig av sina tankar. ”Men hur går det med det viktiga?” frågar Maj. ”Har du skaffat en ordentlig bostad ännu?” Det hade han inte.

I en artikel tidskriften Folket i Bild/Kulturfront nr 21/1974 nämner Myrdal Alfred Kämpes bok igen. Han skriver att ”vi”, det vill säga arbetarrörelsen som han ser sig som en del av, har en annan litterär tradition.

View original post 359 fler ord

Har vinden vänt?

Ja, igår fick man valuta för sina skattepengar (anslagen till SVT) under hela efter-middagen, i form av sändningen från Liberalernas extra partistämma.

För någon som jag, som inte har intresserat mig för detta parti sedan år 1967, var det en sällsam upplevelse. Valet av partiledare var för en gångs skull av verkligt intresse även för någon helt utanför partiet. Med valet av Nyamko Sabuni har man nu fått en partiledare som är så långt ifrån en svensk politisk broiler man kan komma. Hon har kunskap, kompetens och erfarenhet från helt andra sfärer än riksdagshuset och regeringskansliet och andra liknande grytor, och även om hon inte är nobelpristagare i ekonomi (som sin företrädare Bertil Ohlin, 1977), har hon stora försteg framför många av sina, såväl kollegor som politiska konkurrenter, inom många ämnen, samhällssektorer och politiska områden, för akademiska meriter och näringslivserfarenhet flödar det ju inte direkt av i svensk politik. Detta kommer att bli viktigt både för hennes parti och för svensk politik i allmänhet, men i särskilt hög grad för den samlade svenska oppositionen i form av såväl de borgerliga partierna som Sverigedemokraterna.

Det är ju alldeles för tidigt att spekulera i hur oppositionen kan förmeras, gagnas och utvecklas genom valet av Sabuni, men tveklöst är att det innebär en kraftig kurskorrigering för Liberalerna. Först måste dock strategi och taktik utformas och formuleras, därefter måste ledaren välja sina två viktigaste vapendragare – vilket redan gjordes i anslutning till stämman – men också resten av sin närmaste stab och övriga team. Därefter kan vi börja skönja utseendet på den nya fågel Fenix.

Om ni undra varför jag upplevde valet som sällsamt, var det för att hon lyckades med konststycket att ta sig ända fram till mål, och detta trots ett kompakt och aktivt motstånd från ”den djupa staten” inom partiet. Denna har utgjorts av den fisförnäma, besserwisserpräglade, självgoda och självutnämnda stockholmselit, som har toppridit partiet i 52 år. Denna hegemoni har nu definitivt brutits av en kvinna från Burundi i Östafrika. Om ni inte tycker det är sällsamt, vet jag inte vad som skulle vara det.

Efter stämman utsågs Johan Pehrson till gruppledare för riksdagsgruppen. Han är mycket erfaren, har innehaft ämbetet tidigare, har även varit partisekreterare, är stor som ett hus och verkar inte vara rädd för F-n själv. Juno Blom blev utsedd till partisekreterare. Hon är en svuren fiende till hedersvåld och hedersförtryck och hon brinner för att bekämpa det, vilket är en stor fördel då Sverige härjas svårt av dessa vidriga farsoter. Hon verkar också ha skinn på näsan som en indisk pansarnoshörning, vilket är en stor tillgång med tanke på vad för sorts arbete som förestår.

Det går knappast att tänka sig en lämpligare ledningsgruppstrojka för arbetet med att aktivera och revitalisera ett försoffat parti ur en femtioårig självbelåten och bekväm dvala. Även om man inte röstar på partiet eller har intresse för dess inre liv finns det all anledning att önska detta parti och dess nya ledning lycka till. Lyckas man med sitt arbete kan detta nämligen leda till en revitalisering för hela den borgerliga oppositionen (Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna), och en fungerande samverkan med det tredje ”blocket” Sverigedemokraterna.

Det skulle ge oss hopp om ett frihetligt, pluralistiskt och västerländskt Sverige.

preview

Liberalernas partiledarval.

Hihi, fniss, jag kan inte hålla mig för skratt och glädje. Liberalernas valberedning föreslår Nyamko Sabuni till ny partiledare. Det sker med 5 röster för och bara två emot, och detta efter att 19 av 21 länsförbund förordat Nyamko Sabuni. Alltså nitton av tjugoen! Det är inte kvalificerad majoritet, det är totalt förkrossande majoritet.

Det som för bara några veckor sedan torgfördes av svensk MSM som en enkel promenadseger för hennes rival – ”den politiska korrekthetens okrönte kung och lögnernas ayatollah a.k.a. Erik ’Bagdad Bob’ Ullenhag (L)” [© Jens Kittel], ser nu i skrivande stund ut att kunna förvandlas till en jordskredsseger för Nyamko Sabuni. På grund av arten av partiets karaktär måste vi dock vänta till de 183 delegaterna har röstat färdigt på fredag, innan vi med säkerhet kan säga att hon blivit vald. Men om så sker kan funderingarna ta fart. Vad var det som hände? Hur kan en sådan vändning på en femöring ske så hastigt i en förstenad politisk kultur som den svenska?

Kan det vara något så ovanligt som en plötslig isolerad vindkantring inom ett parti i det svenska politiska landskapet, eller kan det vara det första tecknet på början till ett stort nationellt paradigmskifte i Sverige och svensk politik? Det som åsyftas här är ett skifte av sådan dignitet, att det bara kan jämföras med det som senast ägde rum i Sverige för exakt femtioett år sedan (det kända och ökända ’68-skalvet).

Det är nog inte så otänkbart att det redan sitter ett antal starkt PK-anstrukna, marxistiska, vänsterliberala och mittenradikala analytiker och grunnar på denna eventualitet.

Det här vet vi inte hur vi ska klara.

Tja, visst är väl småborgarnas eller gråsossarnas uppfostringsmodell att föredraga framför den form av postmodernistisk ickeuppfostran som härskat i Sverige de senaste 50 åren. Klart bäst, om man vill skapa ett gediget, tåligt, starkt och långsiktigt hållbart samhälle, tror jag tveklöst är Spartas homogena samhällsanda och genomtänkta uppfostringsideal.

Ansvaret för förfallet i Sverige är ganska klart avgränsat till personer med inflytande som föddes under senare delen av 1920-talet (ex, Olof Palme f. 1927), hela 1930- och 1940-talet och första halvan av 1950-talet. De få som finns kvar bland oss – födda under senare delen av 1910-talet och första halvan av 1920-talet – har ingen del i förfallet. De tog sitt ansvar. Det var alltså generation 1925-55 som skapade förfallet, och sedan blev det generation 1955-85 som förvaltade och utvecklade förfallet till fulländning. Generation 1985-2015 (”snöflingor” och andra sorters ”millenials”) har ingen del i någonting. De vet inte om någonting annat än ett planlöst, strukturlöst och uppfostringslöst samhälle, eller vad som föregick detta. De har ingen som helst aning om 1925–55-generationens fundamentala skuld eller 1955–85-generationens stora svek, men en dag kommer de att inse att det samhälle de är satta att förvalta och vidareföra inte bara är dysfunktionellt konstruerat från grunden, utan också i förlängningen dödsdömt. Frågan är bara vad de ska göra åt det runt mitten av 2050-talet?

DET GODA SAMHÄLLET

Patrik Engellau

Under det senaste halvseklet – säger jag som obevisbar och troligen även icke falsifierbar hypotes – har ett nytt slags social varelse tagit över i de mest avancerade länderna, nämligen Individen. Individen är ett väsen som har sig själv och sin egen utveckling som uttalat främsta syfte. När jag googlar på ”utveckla sig själv” får jag nästan inga träffar före år 1975. (Det kan i någon bero på att Google själv startade år 1998. Men jag tror att Google har historikeralgoritmer som snokar i det förflutna. Jag drar försöksvis slutsatsen att Individen är en relativt ny företeelse).

View original post 764 fler ord

Femtiotalet

Ja, A. L. har rätt, och det femte årtiondet är tillsammans med det första 1900-talets två bra decennier i Sverige. De övriga har i varierande grad varit dåliga. Ett dystert facit för ett sekel. På 1950-talet var landets befolkning fortfarande homogen, samhällsekonomin god, skatterna rimliga, krigsmakten stark, arbetsmarknaden trygg, exporten blomstrande, svensk utbildning en gedigen kunskapsskola i alla led, sjukvården välrenommerad, ordning och säkerhet ypperlig, sparandet högt och konstant, självförsörjningsgraden hög (85 %), statsskulden låg, folkhälsan omvittnat sund och dessutom kom det svängig musik och stora vackra bilar till Sverige från USA.

DET GODA SAMHÄLLET

Anders Leion

När femte årtiondet av förra århundradet inleddes var jag 11 år. 1952 skulle det vara olympiad i Helsingfors. Pappa hade lovat att vi två skulle åka dit tillsammans. När han ringde till skolans rektor för att utverka lov för mig stötte han på motstånd. Jag stod bredvid honom och hörde samtalet. Jag blev förstås besviken, men inte bara för avslaget. Jag blev också besviken över att pappa vek sig så snabbt, att han inte stod på sig. Men det var så betecknande för den tiden. En arbetare som annars var väl så stursk uppfattade en rektor som en herre som man måste böja sig för.

View original post 492 fler ord

”Inte alla policyer bygger på vetenskap”

”En elev som påtalar att det finns två kön; man och kvinna, blir utslängd från klassrummet. Eleven bemöter sin lärare med att påtala att det han säger inte är en åsikt utan vetenskap och får till svar av läraren att ’alla policyer inte bygger på vetenskap’”.

Maken till sjuklig vanföreställning och aggressiv idioti, som läraren här ger uttryck för, får man leta efter. Även om detta är ett exempel från Storbritannien, är det inte utan att man undrar om detta också förekommer i Sverige.

Jag tycker inte att det är konstigt om man själv känner sig våldsbenägen, när man ställs inför den här typen av vänsterflummig, postmodernistisk och PK-istisk propaganda och repression.

Gammalkatolsk idédebatt

Kristna som tror på (och vågar artikulera) den naturliga ordningen av ”man och kvinna” kommer att ha en tuff tid de närmaste åren. Förtryck kan börja med att en elev får lämna klassrummet; för att snart utvecklas till en officiell statlig ortodoxi och obligatorisk mening och foglighet under hot om uppsägning från sitt arbete, eller summariska arresteringar och rättegångar för överträdelse av lagar om ”hat”. Vem skulle ha trott att frågan om man och kvinna, äktenskapets natur och sanningen om människans skulle bli grunden till kristen förföljelse?

View original post 333 fler ord