Sverige

Att publicera detta kanske fem år för tidigt är inte fel, om det

får medmänniskor till eftertanke och att bli bättre förberedda.

 

Sweden

Annonser

Nyamko Sabuni, om vald, blir större än Liberalernas partiledarval.

Självbevarelsedriften och överlevnadsinstinkten verkar ha vaknat i Liberalerna – spillrorna av Bertil Ohlins gamla och en gång så stolta Folkpartiet. Med uppvaknandet ökar också Nyamko Sabunis möjlighet att nå partiledarskapet, vilket också är partiets sista och enda chans att hålla sig kvar i riksdagen.

I samband med alla omröstningar bland länsförbunden, får man inte glömma bort att det är de 183 ombuden på det extra landsmötet den 28 juni som fattar beslutet och förrättar valet. I likhet med alla övriga svenska riksdagspartier är också Liberalerna toppstyrda, även om det finns gradskillnader mellan partierna och Liberalerna ligger någonstans i mitten. Vi vet således inte alls vem som blir vald på fredag om två veckor.

Om Ullenhag blir vald behöver ingen fundera något mer på Liberalerna alls, för då självdör partiet liksom den livsodugliga politik som han företräder. Men om Nyamko Sabuni blir vald finns det hopp om både riksdagsrepresentation och en utveckling samt därmed också en framtid för partiet.

Det bästa, inte bara för L, utan för hela Sverige är nog att Nyamko Sabuni kan komma att bli draglok för både Kristdemokraterna och Moderaterna på rätt håll, d.v.s. åt höger i GAL/TAN-frågorna. Moderaterna måste vakna upp ur sin halvsocialistiska och globalistiska PK-sömn efter Fredrik Reinfeldts fördärvelsebringande partiledartid, och för Kristdemokraterna, om de nu verkligen vill bli ett riktigt högerparti, att ta sig samman och stå helt på egna ben utan att förlita sig på hjälp av högre makter.

Apropos andra makter, så vete fan om inte Liberalernas partiledarval kan komma att i efterhand visa sig bli ett paradigmskifte i svensk politik. Det är faktiskt så att Nyamko Sabuni skulle kunna få maktbalansen i riksdagen i sin hand, vilket framgår av den bifogade lilla översikten.

idag

När de sista tanterna och farbröderna är borta.

Av de personer som engagerat och yttrat sig offentligt i samhällspolitiska frågor under de senaste tio åren, och som föddes under motsvarande decennium på nittonhundratalet, har de allra flesta varit kloka och vettiga i sina åsikter.

Om tio år kommer nog även motsvarande personer (födda under 1920-talet) bli omtalade på samma sätt. Samma sak kommer nog att gälla även motsvarande personer (födda under 1930-talet), efter det att ytterligare tio år förflutit, även om antalet personer med kloka och vettiga åsikter har minskat en del.

Ytterligare ett decennium senare, då motsvarande personer är födda under 1940-talet, kommer det nog bara att finnas några få offentliga röster med motsvarande kloka och vettiga åsikter, om ens någon.

Allt detta givet att det inte under nämnda tidsrymd i landet inträffar något genuint, grundligt och radikalt inom politiken, skolväsendet, universiteten, statsförvaltningen, näringslivet, samhällsekonomin och i hela civilsamhället i avseende på uppfostran av uppväxande släkten, självdisciplin, medborgaranda och etnisk medvetenhet.

Vid förväntad samhällskollaps, som inträffar före år 2029 respektive år 2039, kommer de då aktuella veterangenerationerna att betyda mycket för möjligheten att lösa uppkomna svåra problem, genom sin erfarenhet, sin överblick och sin traditionellt förvärvade kunskap. År 2049 och därefter kommer den tillgången inte finnas. Sverige måste då förlita sig på råd och hjälp till självhjälp utifrån, främst från Tyskland och Storbritannien.

DET GODA SAMHÄLLET

Bitte AssarmoNyligen fick jag ett sorgligt besked. En äldre dam, som bott i mitt kvarter sedan husen var nybyggda i början av 1950-talet, har gått bort. Jag hade det på känn, för vi brukar ses någon gång i månaden och nu var det längre än så sen hon hörde av sig – eller sen hon svarade i telefon. Och egentligen var det kanske inte så oväntat. Margit var trots allt 89 år, och även om hon var pigg och fräsch som få så tog väl åldern ut sin rätt till sist. Hon dog hemma, i sin favoritfåtölj, och hann aldrig ens känna sig sjuk innan hon somnade in, och kanske är det någon tröst för hennes barn och barnbarn trots allt.

View original post 554 fler ord

Johan Westerholm på Ledarsidorna.se 2019-04-04: ”Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll hyllar den fria journalistiken – regeringen avser fortfarande strypa den bakom ryggen på väljarna.”

Intressant och pikant skiljelinje 1917 mellan å ena sidan Gustaf V och Branting, och kejsare Wilhelm I:s dotterdotter Victoria och liberalen Edén på den andra.

Gustaf såg nog de flesta av sina företrädare blicka ned på sig, och valde att ställa sig på folkets sida. Victoria såg nog sin morfars stränga blick och ställde sig på Edéns sida.

Idag väljer Löfven och Strandhäll att stödja Victoria/Edén-principen och ställa sig på maktens sida.

Undrar om Socialdemokraterna någonsin klarar av att återvända till sina rötter?

Orsaken till varför PK-ismen långsiktigt är dömd till undergång.

Karl-Olov Arnstberg fångar i denna artikel en tydlig bild av PK-ismens medfödda patologiska defekt, vilken oundvikligt kommer leda till dess utplåning.

Invandring och mörkläggning

Så är EU-valet över och de politiker som verkar för en värld utan nationer sitter kvar vid maktens lägereldar. Fullt ut lika nattsvart som tidigare är det dock inte. Motståndet mot EU växer, det vill säga den folkliga resning som brukar rubriceras som populism, högerextremism och högernationalism – negativa begrepp i den offentliga debatten. Emellertid, att bevaka sina intressen som medborgare i ett land är inte extremism och heller inte höger till sin kärna, annat än i vänsterns språkbruk. Det är nationernas folk som i en långsam men obeveklig process förstår vad som händer – att de håller på att förlora den demokratiskt styrda nationalstaten – och någon annan form av demokrati finns det inte.

Med andra ord, den europeiska motståndsrörelsen använder sig av demokratins möjlighet till självförsvar. Det vi ser är en folklig resning mot en europeisk maktelit som inte är solidarisk med sina egna uppdragsgivare: Europas nationer och…

View original post 1 554 fler ord

Sverige kan inte jämföras med något annat land.

”Danmark är inte längre riktigt vad vi vant oss vid, utan ett land på väg mot den post-nationalpopulistiska fasen. Vi bör noga följa utvecklingen. Om några decennier kan det hända att vi upptäcker att vi också befinner oss där”, skriver Susanna Birgersson i Kvartal på vår nationaldag.

Att Sverige skulle vara ett land på väg mot den post-nationalpopulistiska fasen om några decennier, är nog den absolut mest osannolika hypotesen som ställts upp i vårt land av någon under hela den hittillsvarande delen av 2000-talet.

Sverige har tagit emot fyra gånger fler migranter än samtliga våra grannländer tillsammans. Innan nästa ordinarie val till riksdagen kommer svåra ekonomiska underskott och diverse andra problem att göra sig gällande i så gott som alla Sveriges kommuner. Det kommer det att göra även om högkonjunkturen mot alla odds skulle fortsätta ända dit. Under mandatperioden 2022-2026 kommer garanterat en djup lågkonjunktur att breda ut sig, och det är inte uteslutet att det under samma tid inträffar en ny global finanskris.

Medan detta scenario råder under mandatperioden (2022-2026), kommer Sverige inte att ha några reserver att tala om, möjligheten att göra stora upplåningar i utlandet kommer vara starkt begränsad och trycket mot staten, kommunerna och landstingen kommer eskalera till en helt olidlig nivå.

När sedan nästa mandatperiod (2026-2030) påbörjas, inleds det sista stadiet i statens sönderfall med samhällskontraktets slutliga upplösning, tydliga tecken på att flertalet kommuner och landsting står inför att hamna på obestånd, samt att tidiga tecken på statsbankrutt börjar uppträda i prognoser, varefter andra stater börjar dra öronen åt sig. Glöm också EU i sammanhanget, för Sverige har vid det laget betydligt sämre förutsättningar än vad Grekland hade då unionen gick in med sin räddningsoperation där, om nu EU alls har resurser för sådan typ av verksamhet då. Efter en tids konvulsioner kan i princip vad som helst hända.

Någon gång under nästnästa mandatperiod (2026-2030) – då det i slutet av perioden har förflutit ett decennium från idag – skulle man med ett måleriskt språk kunna säga att Sverige kommer gå full Venezuela. Inte av samma anledning men med samma resultat. Skillnaden är att i Venezuela har staten en stark militärmakt och har även byggt upp regimtrogna miliser, samtidigt som folket är fattigt och vapenlöst. I Sverige saknas alla dessa faktorer, och just av den anledningen kan i princip vad som helst hända.

Den bild av tänkbara scenarion som kan målas upp för att skildra den tiden är inte bara dystopiska utan också obehagliga och farliga, som t.ex. inbördeskrig, revolution (exempelvis elitistiskt kommunistiskt maktövertagande), statskupp*, folkresning (typ Engelbrektsupproret), utländsk intervention eller fullt utvecklad anarki.

Hursomhelst är man om ett decennium så långt ifrån en post-nationalpopulistisk fas som något land kan komma. Antingen är man en ruin, ungefär som Albanien efter kommunismens fall, eller så har man uppstigit från askan och återtagit glansen från fornstora dagar.

[*När man talar om statskupp avses för det mesta en traditionell militärkupp där befintlig statsledning ersätts med en egen grupp. Något sådant kan inte ske i Sverige, då militärledningen vare sig vill eller kan utföra en sådan. Dels på grund av resurs- och personalbrist, men också till följd av indoktrinering och en mycket stark marinering i politisk korrekthet. Kanske Sverige skulle kunna åstadkomma en egen variant, aldrig tidigare skådad i den mänskliga civilisationens historia.]

Den svenska medelklassens dilemma.

De anställda, klienterna och valboskapen har utvecklats till en betydande grupp, men den lilla ledande gruppen med någonstans mellan 5 000 och 10 000 medlemmar, med varierande inflytande, har varit i stort sett oförändrad de senaste 40-50 åren. Kunskap om detta har funnits bland dem som skulle leda motståndet mot fiendens ledningsgrupp under hela tiden, men där har man inte erkänt förhållandet varken inför sig själv eller andra. Det är inte motståndaren styrka utan den egna svagheten som lett till dagens enorma och abnorma problem. Medelklassen måste därför byta ut ledningarna hos sina politiska företrädare. Om så inte sker kommer medelklassen, i enlighet med historiens lagbundna erfarenhet, sakta men säkert att förtyna och ytterst är sanningen den att det kommer vara självförvållat.

DET GODA SAMHÄLLET

Patrik Engellau

Det finns en växande känsla inom medelklassen att motståndarna, det vill säga politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex samt dessas språkrör och predikanter i media, håller på att samla sig till en avgörande strid. Alla motståndarnas projekt håller på att bryta samman. De måste nu anlägga en stor kampanj för att vända bort medborgarnas blickar.

View original post 662 fler ord