Nostalgin, i form av saknaden av 1950- och 1960-talen, började för min del att sätta in redan runt år 1975 när jag var 27 år gammal. Tio år senare drabbades jag av stark melankoli, i form av obehaget att leva mitt i det indifferenta och ytliga 1980-talet, för att ytterligare tio år senare fångas av en svartsyn präglad av tidens små kryddor som exempelvis 500 procents ränta, Göran Perssons stöld av pensionärernas pengar och Sveriges inträde i EU. Efter ännu ett decennium övergick mitt sinnestillstånd i glåmig håglöshet, vid konfrontationen med landets övergång till ett stadium av globalistisk PK-stat genom regeringen Reinfeldt I:s tillträde år 2006. Påföljande årtionde präglades jag av missmod och stigande apati, som kulminerade vid regeringen Reinfeldt II:s kollaps och den totala migrantchocken år 2015. Det därefter följande nästan fullgångna decenniet innehöll först två mandatperioder av obeskrivligt deprimerande sossestyre, för att i närtid ha kulminerat i ett byte till ett velourklätt geléhallonstyre, som av obegriplig anledning kallas för en högerregering, vilken stöds av det tidigare nationellt och fosterländskt sinnade partiet Sverigedemokraterna, som idag reducerats till ett strömlinjeformat, blekt, vattenkammat transportkompani för globalistisk PK-propaganda och småborgerlig låt-gå-politik av sämsta märke.
Fyrtioåtta år senare har nu nostalgin, melankolin, svartsynen, håglösheten, missmodet, depressionen och apatin ersatts av en stadigt växande fruktan inför den del av livet som återstår för egen del, och för den därpå följande framtiden för efterkommande. Med nuvarande enormt negativa utvecklingstrend har Sverige troligen inte ens tjugo år kvar som demokratisk välfärdsstat och europeisk rättsstat, innan den faller samman av sin egen inre dysfunktionella tyngd. När den slutliga samhällskollapsens stund är kommen tar lidandets alla former äntligen slut, för i det ögonblicket dör även den svarta hunden.
Magni Värld 